En S5 (251 - i mitten) flankerad av S4 (247 - vänster på bilden) och S3 (246 - höger på bilden) år 1929. Foto: Se nedan.

HANSA-EPOKEN utgör otvivelaktigt en av de mer intressanta perioderna i det svenska militärflygets historia. Hansaflygplanen besatt en för sin tid mycket hög utvecklingspotential, vilket avspeglar sig i det faktum att Hansan kom att göra god tjänst under ett kvarts sekel! Hansan blev ett begrepp för Marinflyget och har för alltid sin plats i historien som dess verkliga trotjänare....

Under det första världskriget medverkade Ernst Heinkel vid konstruktionen av Hansa Brandenburg W.12 som blev ett av det tyska marinflygets slagkraftigaste plan. I enlighet med de tyska kraven var planet av biplanstyp medan Heinkel egentligen förordade sjöflygplan av monoplantyp.

Hansa Brandenburg W.29 (150 hk Benz-motor) från 1918. Beväpningen utgjordes av två fasta monterade ksp i nospartiet samt en rörlig i spanarsitsen. Foto: Se nedan.

På eget initiativ lät Heinkel konstruera om W.12 till W.29, som var ett monoplan med större spännvidd och utomordentliga flygegenskaper.

Såväl W.12 som W.29 kom att spela en avgörande roll vid striderna utmed Flanderns kust 1917-1918. En av veteranerna från denna tid var marinflygaren Christiansen, som efter krigsslutet hjälpte Heinkel med praktiska råd i det fortsatta konstruktionsarbetet.

Chef för Hansa Brandenburgische Flugzeugwerke AG var Karl Caspar och efter krigsslutet fortsatte denne verksamheten som flygplankonstruktör och tillverkare i Travemünde. Hit kom efter hand Ernst Heinkel tillsammans med Jupp Köhler, Karl Schwärzler och Erich Kleinmeyer. Efter initiativ från Christiansen påbörjades konstruktionsarbetet med ett litet ihopfällbart flygplan avsett att baseras ombord på u-båtar. Arbetet fick ske i skuggan av förbudet för all tillverkning av stridsflygplan i Tyskland. Två exemplar av det 1922 konstruerade U 1 kunde levereras till USA. Planet demonterades på 22 sekunder och stuvades i en tryckbehållare ombord på u-båten. Tryckbehållaren var endast 6 m lång och hade en diameter på 1,5 m.

Under arbetet med U 1 hade Heinkel även fått ännu ett uppdrag. Detta förmedlades av Carl Clemens Bücker, som var en beprövad tysk stridsflygare. Bücker tjänstgjorde som förhandlare åt det svenska försvaret. Den svenska marinen sökte efter ett lämpligt sjöspaningsplan och Heinkel kunde genast ta fram konstruktionsarbetet på W.37, som var en utveckling av den välkända W.29. Caspar-fabrikens beteckning på det nya planet blev S I.

Det svenska marinflyget hade av 1921 års riksdag beviljats ett extra anslag för inköp av ett lämpligt "mobiliseringsflygplan". Planet skulle vara konstruktionsmässigt väl ägnat för licenstillverkning. Bücker, som var anställd som konsult och provflygare vid örlogsvarvets flygstation, föreslog inköp av två typer för jämförande prov.

Från England beställdes en Supermarine Channel II försedd med en A.S. Puma-motor på 240 hk. Planet levererades i augusti 1921 men totalhavererade redan 1922-05-03 vid Hårsfjärden.

Från Tyskland och Caspar-fabriken beställdes en S I försedd med 260 hk Maybach-motor. Planet levererades demonterat till Sverige och för att klara monteringen bildade Bücker Svenska Aero AB.

"Urhansan" med fb nr 31 kunde provflygas redan i december 1921. Foto: Se nedan.

Företaget hyrde det lilla båtvarvet AB Hästholmsvarvet på Lidingö, där monteringen ägde rum. Inför provflygningen sände Heinkel över Friedrich till Sverige. I december 1921 godkändes den första S I. På grund av planets släktskap med första världskrigets Hansa Brandenburg W.29 och W.37 kom planen allmänt att betecknas som Hansa i Sverige. Alla marinens sjöflygplan hade dessutom "flygbåtsnummer" (fb) och "Urhansan" fick fb nr 31.

Efter en mängd prov med olika flottörer och utrustning var Hansan under hösten 1922 klar för jämförande prov med Supermarine Channel II (fb nr 46). Detta plan hade dock havererat varför direkta prov ej kunde genomföras. Redan nu stod det emellertid klart att Hansan uppförde sig synnerligen väl i grov sjö. Det höga stjärtpartiet gjorde att planet inte i onödan doppade stjärten.

I mars 1922 beställdes hos Caspar-fabriken ytterligare fyra Maybach-Hansor. Dessa erhöll fb nr 32-35 och leveransen skedde senare under 1922. Slutmonteringen skedde vid Galärvarvet (TDS).

Mot slutet av samma år beställde marinflyget hos Svenska Aero AB en sista serie om sex plan vilka erhöll fb nr 36-41. Dessa plan tillverkades av Svenska Aero men monterades av TDS. De levererades under 1923.

Den första Hansan typ 32 med nr 32 monterad vid Flottans varv i Stockholm försedd med 260 hk Maybach IVA-motor. Foto: Se nedan.

Hansa typ 32 med nr 36 levererad 1923 vid Flottans varv. Planet har en modifierad Lamblin-kylare som gav föraren bättre sikt framåt. Foto: Se nedan.

Ernst Heinkel fortsatte vid Caspar-fabriken under 1922 att utveckla S I vilket resulterade i S II, som skilde sig från den första versionen främst genom motorinstallationen. Motorn monterades nu i en stålkonstruktion och skildes från kroppen genom ett brandskott.

Unik bild från monteringen av Caspar S I (HE 1) vid Hästholmsvarvet på Lidingö 1921. Foto: Se nedan.

Avsikten var dessutom att förse S II med den starkare Rolls Royce Eagle på 360 hk.

Det nära samarbetet med Bücker och Svenska Aero AB inspirerade Heinkel att den 1 december 1922 grunda Ernst Heinkel Flugzeugwerke i Warnemünde och därmed bryta det tidigare samarbetet med Caspar. Följdriktigt betecknades nu S I och S II istället HE 1 och HE 2 (HE = Heinkel Eindecker).

Heinkels första konstruktion i sitt eget företag blev HE 3, som var ett litet enmotorigt land- och sjöflygplan med en Siemens Sh 6 motor på 100-140 hk. Planet var unikt då det snabbt kunde skifta mellan hjul- och flottörställ. Dessutom var vingen infäst i kroppen med snabblås, vilket möjliggjorde enkel demontering av planet. HE 3 var dessutom försedd med elstart.

Under 1923 monterades HE 3 samman vid Svenska Aero AB och med ett sjöflygplan av denna typ segrade även Clemens Bücker vid de internationella tävlingarna i Göteborg (ILUG 1923) i klassen sport- och kurirflyg.

Det svenska marinflyget tecknade i september kontrakt på två HE 3 vilka levererades i november och december 1923. De båda planen fick fb nr 11 och 12 och användes för utbildningsändamå|.

HE 4 blev nästa konstruktion av Heinkel. Det var en vidare utveckling av HE 2 med plats för tre mans besättning.

Heinkel hade till Tyskland fått en order på tio HE 2. Till följd av förbudet att tillverka flygplan i landet fick leveransen ske via Sverige. Flygplanen tillverkades i Tyskland och fördes sedan med fartyg till Lidingö där slutmontering och prov utfördes.

Den sista HE 2 i en serie på tio plan till Tyskland i Stockholms frihamn 17/11 1923. Foto: Se nedan.

Planen var försedda med 360 hk Rolls Royce Eagle-motorer med fyrbladiga träpropellrar.

Genom att använda en sydamerikansk importör som täckmantel kunde det sista planet lastas på fartyg den 17 november 1923 i Stockholms frihamn. Destinationen var dock inte Argentina utan Tyskland!

Den svenska marinen antog i oktober 1923 ett anbud från Svenska Aero AB om tre HE 2 försedda med RR Eagle motorer. Samtidigt beställdes från England en Fairey III D med samma motortyp. Den 17 juni 1924 leveransflögs Fairey-planet (c/n F.5442) till Sverige av kapten Flory med ingenjör Falke som mekaniker.

De tre Rolls-Hansorna levererades från Svenska Aero AB i juli 1924. Fb nr blev 42-44. Nu inleddes omfattande jämförande prov mellan det brittiska planet, som fått fb nr 30, och de nya Hansorna. Proven utföll klart till Hansans fördel. Efter motorstopp tvingades fb nr 30 att nödlanda i Laholmsbukten 1925-06-17 varvid planet slogs sönder i den grova sjön. Det kasserades den 19 november 1925.

Ytterligare en Rolls-Hansa beställdes till marinflyget den 13 maj 1925 och levererades i juli samma år med fb nr 45. Samtidigt med denna leverans beställdes fb nr 46, vilken dock tillverkades och levererades av CFS (Centrala Flygverkstaden i Stockholm) i maj 1926.

Under 1926 levererade Svenska Aero AB två Rolls-Hansor till Lettlands flygväsende. Dessa erhöll nummer 20 och 21 i Lettland. Nästa år beställdes och levererades ytterligare fyra Hansor till Lettland försedda med RR Eagle IX motor på 360 hk.

Svenska Aero AB tillverkade även sex "Rolls-Hansor" till Lettlands flygväsende. Bilden visar de två plan som levererades 1926 med nr 20 och 21. Foto: Se nedan.

Efter de lyckade proven inom den svenska marinen fick Svenska Aero AB i uppdrag att fortsätta den tekniska utvecklingen av Hansan. Som ett direkt resultat av detta lät Bücker påbörja arbetet med Heinkels tresitsiga HE 4 på Lidingö. På våren 1926 beställde den svenska marinen ett exemplar av denna utvecklade Rolls-Hansa vilken i juni levererades med fb nr 47. Planet var helt tillverkat av Heinkel.

Hansa typ 47 med kodnummer 247 med ovanlig nationsmärkning. De tre svarta kronorna har på kroppen placerats på ett vitt band som löper runt flygkroppen. Foto: Se nedan.

Under september och oktober 1925 provades fb nr 45 vid flottans varv med en Bristol Jupiter VI motor på 400 hk. Samtidigt hade Ernst Heinkel under 1925 konstruerat HE 5 för det tyska transportministeriet. Planet var tänkt som ett sjöspaningsplan där vingen var infästad vid kroppen med snabbkopplingar. Kroppen var i stålrörskonstruktion med dukklädsel och samma konstruktionssätt användes även för roderytorna. Flottörerna var tillverkade i trä med aluminiumklädsel. Heinkel använde olika beteckning beroende på motoralternativ: HE 5a (Napier, D 937), HE 5b (Jupiter, D 938) och HE 5e (BMW VI). HE 5b registrerad D 938 kan betraktas som "prototyp" för den svenska S 5:an.

Svenska Aero AB igångsatte under 1926, i samarbete med Heinkel, arbetet med HE 5 för det svenska marinflygets räkning.