SAAB 29 - TUNNAN

Foto: Saab AB.

TEKNISK BESKRIVNING

Landställ som drogs in i kroppen och en utrymmeskrävande radialturbinmotor bestämde flygplanets tunnliknande utseendet. Motortypen var en vidareutvecklad de Havilland radialturbinmotor i tidstypiskt enkelströmsutförande och flygplanet saknar därför i de tidiga versionerna en efterbrännkammare (EBK). Efter krav på bättre prestanda utvecklades senare en svensk EBK. Den kom att användas från 1955 då de flesta B- och E-flygplan modifierades och fick beteckningen J 29F.

Cockpit J 29F. Foto: Per Björkqvist / Flygvapenmuseum (CC BY)

J 29F nr 29575, konverterad för målbogsering. Saknar delar av den ursprungliga instrumenteringen. Foto: Per80 (CC BY-SA 3.0, Wikimedia)

KAMEROR[S]

Spaningsversionen S 29C hade ingen akan-beväpning men hade istället en imponerande och flexibel kamerautrustning som kunde användas både för höghöjds- och avståndsfotografering. Kamerorna monteras i de utrymmen där akan och ammunitionsfacken i de tidigare versionerna av 29:an hade varit monterade. Följande kameror fanns tillgängliga under olika tidsperioder:

• Höghöjdskameror, två lodmonterade SKa 10/92[IR]
  Standardutrustning (varav den ena var IR-justerad).
• Nosmonterade avståndskameror SKa 10/92 [IR]
• Nosmonterad avståndskamera SKa 10/150[IR]
  (Vänster SKa 10/92 måste monteras bort för att den långa SKa 10/150 skulle få plats.)
• Höghöjdskamera, lodmonterad SKa 5/25 (användes aldrig operativt)
• Översiktskamera (vidvinkel), lodmonterad SKa 15/15
• Låghöjdskameror, nos- och sidomonterade SKa 16/10
  

Vänster lodkamera SKa 10/92 måste monteras bort för att den långa SKa 10/150 skulle få plats. OBS: Lodkamerasiktet ovanför kamerarummet. Foto: © F11 Museum.

Kamera SKa 10/92 med objektiv. "890" anger uppmätt brännvidd. "IR 2 MM" anger justering för IR-film (se anm ovan). Foto: © F11 Museum.

De två lodmonterade höghöjdskamerorna SKa 10/92 arbetade alltid i par för att öka bredden på bildfältet (ej för att åstadkomma stereoeffekt). 3D-verkan uppstod pga att bilderna var tagna med en liten tidsskillnad och överlappade varandra med 60%.

Tillverkningstoleranserna för brännvidden på objektiven till SKa 10/92 var avsevärda och med hjälp av den uppmätta, reella brännvidden parade man ihop kameror med så snarlik brännvidd som möjligt. Det var särskilt viktigt för de två SKa 10:orna på lodkameraplatserna eftersom de alltid arbetade tillsammans.

Tre SKa 16 riktade åt vänster, höger och framåt (i det högra noskamerautrymmet) gav tillsammans en panoramaöverblick på 210°.

På F 11 utvecklade man en taktik där man kunde använde lodkamerorna som avståndskameror genom att man fotograferade i en 3G-sväng.

Tack vare den revolutionerande höghastighetskameran SKa 16/10, som introducerades 1956, blev S 29C också ett idealiskt verktyg för lågfotografering i högsta fart (1.000 km/tim på 10 m höjd över havet). Lodkamerorna och höger noskamera monterades då ur och ersattes av SKa 16. Med införandet av SKa 16/10 minskade användningen av SKa 10/150.

S 29C hade också lodkamerasikte FLS-1 och radarnavigeringsutrustningen PN-50. Antennerna till PN-50 var monterade i nosringen på båda sidor om motorns luftintag. På S 29C var nosringen därför tillverkad av dielektrisk glasfiber. Den lodräta metallpinnen som var monterad i motorns luftintag var inte någon antenn utan en passiv reflektor för PN-50.

Eftersom SKa 16 var liten och lätt jämfört med SKa 10/92, som normalt satt i noskamerarummet, användes en 33 kg barlastvikt. Foto: © F11 Museum.

Kamerainstallationen. Bild: Flygvapnet / Från AEF.

VAPENBALKAR

Flygplanet hade fästpunkter för montering av 8 "balkar" för raket- eller robotställ. Den inre balken (balk 1) kunde dock bara bära EN mindre raket pga landningsstället. Det fanns även 2 fasta yttre balkar för fälltankar eller brandbomber.

Balklägen på SAAB 29. Bild: Okänd.

FÄLLTANKAR

De första versionerna av 29:an hade inte fälltankar från början utan de modifierades (ca 1957) genom att vingarna förstärktes. Därefter kunde flygplanen bära en fälltank under varje vinge för längre flygningar. De kunde bäras tillsammans med 8 st lätta attackraketer. Fälltankarna rymde 450 liter vardera. Bränsletankarna kunde även användas som brandbomber (se Bomber nedan).

Fpl 29 med fälltankar. Foto: Okänd / Flygvapenmuseum (PDM)

FAST BEVÄPNING

FLygplanet var beväpnad med fyra st 20 mm m/47C automatkanoner ("akan") under nosen. De var en svensk licenstillverkad version av den brittiska Hispano Mk V. De hade en eldhastighet på 700 skott/minut och vardera kanonen hade ett magasin med 180 patroner.

För träning kunde alla fyra kanonerna monteras bort och ersättas av två st 12,7 mm akan m/39 i de övre kanonhålen.

Akan på J 29F nr 29666. F 15 flygmuseum. Foto: Torsten Nilsson / Flygvapenmuseum (CC BY 4.0, beskuren)

RAKETER

Flygplanet kunde ta en hel del olika typer av raketer för både jakt- och attackuppdrag. Dessa monterades i balkarna nära kroppen under varje vinge. Här följer de vanligaste alternativen:

• 24 st 75mm JRAK srak m/55 (Bofors "Frida") luftmålsraket på balk 2, 3 och 4 (endast på J 29F).
• 14 st 145 mm lätt ARAK psrak m/49 (Bofors 103 mm raket) markmålsraket med 145 mm (5,7 tum) formad laddningsstridsspets; på balk 1-4 (balk 1 bara en ARAK).
• 14 st 150 mm lätt ARAK srak m/51 (Bofors 103 mm raket) markmålsraket med 150 mm (6 tum) högexplosiv stridsspets på balk 1-4 (balk 1 bara en ARAK).
• 4 st 180 mm tung RAK hprak m/49 (Bofors) marklmålsraket med halvpansargenomträngande, högexplosiv stridsspets på balk 2 och 4.
• 8 st 80 mm lätta RAK prak m/46C (RP-3 med sluttande fenor av svensk design) markmålsraket med 80 mm (3,1 tum) pansargenomträngande stridsspets på balk 1-4.
• 2 st brandbomber/fälltankar. Raketer m/46C ovan kunde bäras samtidigt.
• 8 st 63 mm övningsraket ÖRAK på balk 1-4.

1953 testade man att montera ytterligare 2-4 stycken lätta ARAK (8 st 75 mm Bofors eller 2-4 st 103 mm Bofors) eller en tung 180 mm ARAK (Bofors) i vardera fälltanksbalk tillsammans med ordinarie raketuppsättning. Det gav totalt 18-20 st lätta ARAK eller 6 st tunga ARAK.

1954 testade man att montera ytterligare JRAK i fälltanksbalkarna som man gjorde med ARAK året innan. Tillsammans med ordinarie JRAK-uppsättning monterade man 8 JRAK på varje fälltanksbalk vilket gav totalt 40 st JRAK.

7 st 145 mm sprängraketer hängda på en J 29B på F 6 år 1955. Foto: Okänd / Karlsborgs fästningsmuseum (PDM)

ROBOTAR

Robotar användes enbart på J 29F och det var den av Saab licenstillverkade värmesökande jaktroboten RB 24 (AIM-9B Sidewinder) som placerades på balk 3.

Undervisningstavla för 12,7 cm målraket Mk 26. Foto: Jimi Yngve / Flygvapenmuseum (NC BY 4.0)

Under övning med RB 24 användes målraket Mk 26. På den högra robotbalken monterades en RB 24 och på den vänstra en målraket Mk 26. Först avfyrade man målraket Mk 26 och sedan RB 24. Målraket Mk 26 var utrustad med ett värmebloss vilket lurade RB 24 att det var en fientlig jetmotor.

Förutom jaktrobotar använde man 29:an som robotbärare under utvecklingen av RB 04 (som då hette RB 304). 29:an utrustades med RB 304A vilket var en prototyp eller en så kallad provrobot utan stridsladdning som användes under styrtester. Själva RB 04 kom dock inte att användas på flygplan 29.

BOMBER

SAAB 29 hade ingen stor arsenal av bomber men kunde bära två st 200 kg brandbomb m/51 på fälltanksbalkarna (en på varje balk). Bränsletankarna kunde även armeras under flygning och fällas som en "brandbomb". Det testades även med att fylla fälltankarna med napalm för bättre verkan som brandbomb.

STARTRAKETER

1951 fick SAAB 29 startraketer samtidigt som även A 21R fick det, vilket förkortade flygplanens startsträckor. Startraketerna hade konstruerats av Svenska Flygmotor AB (SFA).

På det andra flygplanet A 29 Gul M (6-M) syns en startraket under siffran 6. Foto: Okänd / Karlsborgs fästningsmuseum (PDM)

SAAB 29 med startraketer. Foto: Okänd.

PROJEKT SAAB J 29R

J 29R var ett projekt för att montera en radar i nosen på J 29D. Två konfigurationer föreslogs: En med radarn centralt i luftintaget och en med radarn i en "näsa" ovanför luftintaget framför sittbrunnen. J 29R skulle fungera som ett nattjaktflygplan men radarn skulle även hjälpa till att hitta flygplan i moln.

En prototyp med en attrapp istället för radom testades (den kallades för "lösnäsan"). Projektet stoppades dock eftersom sikten försämrades och utvecklingen av SAAB 32 Lansen pågick och den skulle fylla samma roll.

PROJEKT SAAB J 29D alt 2

29:ans beväpning med 4 st 20 mm automatkanoner ansågs inte kraftfull nog för att effektivt skjuta ner bombflygplan. Ett förslag ("J 29D alt 2") var att förse J 29D med 4x30 mm Hispano HSS 825-kanoner. En J 29A (29137) användes 1952 för flygprov med attrapper. Efter provbänksförsök vid CVA visade sig Hispano-kanonerna ha krutläckage (antändning och gasexplosion vid var 10:e skott) och idén att använda den på J 29D skrotades.[1] Projektet avbröts i likhet med projekt J 29R pga utvecklingen av SAAB 32 Lansen.

"Projekt J 29D alt 2" med Hispano 30 mm HSS 825 automatkanoner. Skiss: Från Saab AB.

TEKNISKA DATA

Version	J 29A	A/J 29B	S 29C	J 29E	J 29F
Vingyta	24 m2	24 m2	24 m2	24,15 m2	24,15 m2
Tomvikt	4.580 kg	4.640 kg	4.700 kg	4.600 kg	4.845 kg
Max startvikt	7.530 kg	8.170 kg	7.284 kg	8.170 kg	8.375 kg
Max fart	1.050 km/t	1.060 km/t	1.035 km/t	1.060 km/t	1.075 km/t
Max höjd	?	13.700 m	13.700 m	?	15.500 m
Stighastighet 10 km	?	8,5 min	7,3 min	?	5,2 min
Bränslemängd int	1.430 L	2.150 L	2.150 L	2.150 L	2.150 L
Bränslemängd ext	900 L	900 L	900 L	900 L	900 L
Motor	RM2	RM2	RM2	RM2	RM2B
Dragkraft (ebk)	2.270 kp 22,6 kN	2.270 kp 22,6 kN	2.270 kp 22,6 kN	2.270 kp 22,6 kN	(2.800 kp) (27,5 kN)
Längd*)	10,23 m
Spännvidd*)	11 m
Höjd*)	3,75 m
Aktionstid*)	2 tim
Aktionsradie*)	1.100 km

*) Osäker versionsdata

Ritning SAAB J 29 Tunnan. Ritning: I, Voytek S (CC BY-SA 3.0, Wikimedia)

Service pågår... Foto: Einar Jagerwall / Östergötlands museum(CC BY-NC)

Här finns många fina närbilder på instrumentering och reglage i cockpit!

---